"Det är en fantastisk upplevelse att då och ddå bege sig långt in i den vilda
urskogen"

Ett par rader om den ganska knaggliga vägen till en australiensisk legitimation och vad man kan göra då man väl nått dit.

Jag tog efter examen vid KI i januari 1996 mitt pick och pack och flyttade Downunder. Det var väl inte direkt förekomsten av hajar och krokodiler samt några av världens giftigaste ormar och spindlar som lockade. Snarare så att Hustrun (Den Stora Kärleken) är härifrån och för att göra slut på det ganska krävande pendlandet Stockholm-Sydney flyttade jag ner.

Om du som läsare av någon anledning skulle vara intresserad av att flytta hit, kan jag inleda med att rekommendera att du till en början hittar nån härifrån att stadga dig med. Detta för att få uppehålls- och arbetstillstånd. Det går tydligen att söka sig hit som kvalificerad tandläkare också, men det är betydligt svårare.

Examinationsprocessen
Vår svenska examen godtas inte och därför måste man genomgå en ganska krävande prövning.

1. Språkprov: visa sin förmåga att kommunicera på (australiensisk) engelska. Tal-, läs-, skriv- och hörförståelse testas under två dagar. Den lokala accenten bjöd inledningsvis på vissa svårigheter för undertecknad, men man vänjer sig.

2. Teoriprov: flervalsfrågor, två dagar.

3. Klinisk examen: under sex nervpirrande dagar demonstrera sina färdigheter. Sker vid tandläkarhögskolan i Melbourne. Garanterat obehagligt.

Tidtabellen för det hela är upplagd så att väntetiden blir maximal. Det tog mig 18 månader att ta mig igenom alltihop. Gk-frekvensen ligger på 20-40 procent per provgrupp. Många sållas alltså bort. Med en svensk examen i bakfickan är man dock mycket väl rustad, det gäller bara att damma av teorikunskaperna innan. Sunt förnuft fungerar bra på klinikprovet. Jag passade inför slutprovet på att besöka ett antal tandläkare knutna till fakulteten här i Sydney, ett bra sätt att snappa upp vad som lärs ut.

En brittisk eller irländsk examen (inte legitimation) är den enda vägen förbi denna procedur. Annars skall alla genomgå proven, även specialister. Dock krävs ingen särskild prövning för specialistregistrering.

Jag bör kanske i sammanhanget nämna avgifterna för proven: 250, 500 resp 1800 dollar (1 AUD ~ 5 SKr). Slutprovet har sedan dess fördyrats och ligger nu på drygt 3000 dollar.

En av Sydneys många stränder

Arbetssituation
Under min långa väntetid hade jag jobbat som tandsköterska – något som var riktigt givande även om ett och ett halvt år kändes väl långt. I samma praktik fick jag turligt nog sedan jobb som tandläkare.

Det finns ungefär en tandläkare per 2500 innevånare i Australien. Behovet av tandläkare är tämligen stort på landsbygden, emedan överetableringen i städerna är påtaglig där det således kan vara svårt att hitta ett jobb. Svensk tandvård och forskning har dock ett mycket gott rykte och min känsla är att om man skapat sig några kontakter dyker något upp förr eller senare.

Tandvården bedrivs främst i privat regi. Patienterna betalar ur egen ficka och olika kliniker attraherar olika klientel. Ett exempel: patienttillgången vid klinik A, där jag nu arbetat i ett år, är högst ojämn. Klinik B, där jag sedan en kort tid arbetar 1-2 dagar/vecka har tidboken full i sex månader framöver, trots att patientkostnaden är runt det dubbla-tredubbla jämfört med klinik A.

Ibland är patienten med i en "Health fund", vilket står för en del av kostnaden. Denna variant av privat sjukförsäkring var vid introduktionen mycket populär men är numera tämligen illa sedd av många kliniker. Detta då ersättningsnivån sedan introduktionen raskt halkade efter den reella prisutvecklingen för tandvård. Känns scenariot igen?

Tandvården håller genomsnittligt väldigt hög kvalitet, men variationsbredden är stor. Somliga kollegor är – tycks det – obekanta med begreppet parodontit. Fokuseringen på prevention kanske inte är lika stark som i Sverige, vilket märks både på utbildningsnivå och i "verkligheten"; cariologi är t ex underordnad Restorative Dentistry som disciplin.

Motståndet till tandhygienister har varit stort, men de får sedan 80-talet praktisera under tandläkares överinseende. Regeringen överväger att låta s k Dental Therapists – mellanting mellan tandläkare och hygienist och med rätt att borra – öppna privatpraktik. Det har satt sina spår hos en generation Nya Zeeländare, vilka alla tycks livrädda för att gå till tandläkaren.

Barn kallas inte regelbundet. Istället undersöks de av skoltandläkare med enbart spegel, vilken rekommenderar att privattandläkare uppsöks om något behöver åtgärdas. I delstaten South Australia var DMFT 1,15 för 12-åringar i en studie från 1994. Vattenfluoridering förekommer i de flesta städer. Ungdomar dricker ofta stora mängder läske- och sportdrycker med erosionsskador som följd.

Man träffar alla möjliga slags människor. Vissa som värderar sin tandhälsa mycket högt och andra som kanske inte bryr sig lika mycket. Jag predikar till dem alla samma budskap om att tandtråd är en god sak samt att fluor är saliggörande mot den onda kariessjukdomen. Bland de mer intressanta kunderna märks de transvestiter/transsexuella som då och då kommer för läppbedövning inför avlägsnandet av generande hårväxt.

Amalgamdebatten har naturligtvis nått även denna sida av jordklotet och man får regelbundet frågan om hur säkra "mercury fillings" är. Vid fakulteten i Sydney räknas amalgam som det enda tillförlitliga direkta fyllningsalternativet vid större kaviteter i molarområdet men i utanför skolan gör många stora kompositer överallt i bettet.

Efter jobbet tar man gärna en öl på nån av stadens många pubar eller äter kanske en bit mat till överkomligt pris (de asiatiska influenserna är tydliga och det finns mängder av t ex indiska och thairestauranger). Skulle kunna avrunda detta på turistbroschyrslikt vis och prisa Sydneys alla stränder, det fantastiska vädret, de underbara australiensiska vinerna och alla tokiga djur man hittar här. Det är dock bättre att säga att Sydney är en vacker stad och erbjuder en mycket behaglig. Synd bara att det är så jäkla långt att resa hem.

Av Fredrik Nygren