Under de senaste veckorna har vi kunnat läsa intressanta inlägg om
antobiotikabehandling inom parodontologin på ODIS-listan. Här är en av
de senaste skrivelserna av Leif hagne som är mycket läsvärt, ett
referat ifrån en parodontologikurs i Basel. Anders Wikander som
redogjorde för sina goda resultat med antibiotikabehandlingen på en
grupp av av patienter med mycket svårbehandlad parodontit kommer att vara
en uppföljning här inom kort.
Hej,
Jag var på en intressant parod-kurs i Basel, där mycket inom
traditionell parodontologi ifrågasattes.
Några "highlights":
Histologiskt är det stor skillnad på en "friskbehandlad
parodpatient" och en frisk patient som inte har haft parodontit.
Viktigaste skillnaden är ju som alla vet det långa kontaktepitelet som
ersatt de dentogingivala "Sharpeyska" fibrerna. Anatomiskt är
också skillnaden stor. Det är mycket svårare att hålla ordentligt rent
för en behandlad parodpat. än för en frisk patient. (Furkationer,
invaginationer, konkaviteter i gingivan interdentalt..) Speciellt
interdentalt är det svårt att hålla rent. Envis instruktion är oumbärlig
för lyckat resultat. Parodpatienter behöver MYCKET TÄTA recallintervall.
Redan på väg ut till hissen efter recall-behandlingen sätter pellicel-
och plackbildning igång. Ett bättre namn än recall för parodpatienter
är "Supportive Periodontal Therapy", (kort SPT). Rutinmässiga
recall i fasta tidsintervall för parodpatienter är m.a.o. totalt fel.
Typiska parodbakterier finns i en enorm reservoir även på tungryggen, därför
är det extra viktigt att parodpatienter även borstar tungan. En viktig
start och referenspunkt för bestämmandet av recalintervallet är
reevaluationskontrollen efter avslutad "debridement", (dvs. avlägsnadet
av fr.a. subgingival plack). Om man väntar för länge, tex. 3 månader,
med denna kontroll, och om patienten inte kan hålla ordentligt rent, läker
inte parodontiten ut, och effekten av den subgingivala saneringen kan bli
motsatt, dvs. genom traumatiseringen av vävnaden subgingivalt accelereras
nedbrytningen av parodontiet. Supragingival plackfrihet efter behandling
är oerhört viktig om man vill bota/stoppa parodontiten, (utan supraging.
plack inget subging. plack). Antibiotikaterapi (Metronidazol 250mg +
Amoxicillin 375mg) 3ggr dagligen i en vecka, ordineras om attachementförlusten
fortskrider trots noggrann initiialterapi och munhygieninstruktion. I
princip skall alla approximalrum hållas rena en gång dagligen med
flaskborstar monterade i borsthållare. OBS! Flaskborstarna skall ALLTID
doppas i 0,1% klorhexidingel. Flaskborstarna skall vara 0,5-1 mm större
än interdentalrummen. "Julgrans-formade" borstar undvikes.
Handdepuration som enda metod att behandla subgingivala fickor är att
betrakta som FEL-behandling idag. Dessutom är det KOMPLICERAT och i vissa
fall t.o.m. omöjligt att t.ex. i furkationer handdepurera adekvat. Det är
lätt gjort, även för erfarna behandlare, att depurera med fel spånvinkel
vilket medför otillräcklig effekt av depurationen. En hel arsenal olika
curetter och scalers behövs för olika tandytor, och dessa måste
dessutom slipas kontinuerligt för att vara effektiva. Visserligen har det
visats att metoden KAN vara kliniskt effektiv, med "biverkningarna"
är för stora: För stort mjukvävnadstrauma, attachmentförlust, cementförlust,
dentinförlust, känsliga tandhalsar (STORT problem för många patienter).
Fel utfört kan handdepuration m.a.o. förstöra parodontiet. Subgingival
tandsten längst in i fickan är pr.taget OMÖJLIGT att avlägsna utan att
skada parodontiet, pga curettens form, tjocklek och arbetsätt. Eggen måste
ju appliceras UNDER den subgingival tandstenen för att kunna avlägsnas.
Avlägsnande av endotoxiner och smear-layer på rotytan mot vilken mjukvävnande
skall läka efter behandlingen är med hand-depuration osäker. Olika
behandlare handdepurerar TOTALT olika. Fr.a. är det visat att kraft och
frekvens varierar enormt mellan olika behandlare. Den överlägset bästa
metoden, och den som minst skadar parodontium och tand är
ultraljuddepuration med MICRO-SPETSAR. Firman Satelec har t.ex. en mkt bra
apparat. Även speciella högfrekevensrengörare som sättes på
turbinanslutningen, (typ Titan-S?), funkar utmärkt. Viktigt är att
spetsarna är tunna. svängda och långa för att åtkomligheten skall
vara så god som möjligt, fr.a. i smala furkationer där det t.o.m. kan
finnas små "kupoler" i koronal riktning som med handinstrument
är omöjliga att rengöra. Om dessa "kupoler" inte görs rena
ordentligt orsakar bakteriereservoiren där fortsatt nedbrytning av
parodontiet. Dessa tunna micro-spetsar når fickans botten MYCKET bättre
än handinstrument. För micro-spetsarna finns det ingen optimal "spånvinkel"
som behöver tänkas på. Fickan spolas ren samtidigt, (vatten tillräckligt,
antibakteriellt kyllösning har ej bättre plackreducerande effekt)).
Mindre kraft behöver appliceras ultraljudsdepuration, ( i viss mån självreglerande
eftersom ju hårda man tycker desto mindre effekt och desto mindre skada på
rotcementet). Gamla handinstrument används ENBART för att kolla om
rotytan är jämn efter ultraljudsdepurationen. Kontroll med t.ex.tunnt
slipad Gracey-curett funkar bättre än kontroll med ficksond. När
fickdjup mätes skall man alltid använda samma sorts sond och kraften
skall endast vara 25 pond (0,25Newton). Motsvarar kraften man erhåller om
man håller sonden allra längst ut på handtaget och låter spetsen vila
på nagelbandet. Det finns sonder som ger efter eller piper när man mäter
med för högt tryck. Vid varje SPT-tillfälle, (dvs. recall), mätes alla
fickor som var 4mm el. djupare vid initialundersökningen. Det sammanlagda
djupet på dessa fickor skrives upp och om denna siffra plötsligt ökar
kollas ALLA fickor igen, samtidigt som orsaken försöker identifieras/elimineras
och recall-intervallet minskas. (Lite speciell metod kanske..?)
Plackkontroll genomföres vid varje recall, liksom BOP i tandköttskanten,
(Bleeding On Probe). Kan ev. göras med ultraljuds Micro-spetsen efter
plack-kontrollen. Detta var mycket grovt ett referat från denna kurs.
Mvh
Leif Hagne
