Litteraturen
Det finns ca 2500 studier publicerade inom ämnet terapilaser. Kärnan i en vetenskaplig dokumentation ligger i allmänhet hos kliniska dubbelblinda studier. Det finns 145 sådana studier. Av dessa är 105 positiva. Det kan tyckas vara en ansenlig mängd, men vid närmare analys visar det sig att det finns svagheter. I en analys av 100 positiva dubbelblinda studier (14) kunde endast 26 återfinnas på Medline. Detta är en kvalitetsmarkör. Många studier har publicerats i nationella eller regionala tidskrifter, som inte är indexerade på Medline. 56 studier hade publicerats i en tidskrift medan 34 endast kunde läsas som abstracts eller proceeding reports och 10 endast som referenser. En kvalitetsbedömning: 0-5 av laserparametrarna gav ett genomsnittligt betyg på 3.0 för de 90 lästa studierna medan de 56 publicerade studierna separat fick ett genomsnittligt betyg på 3.6. Ett problem med dessa studier är att de är gjorda på så olika indikationer. Inte mindre än 19 olika indikationer är studerade. Flest studier finns på smärta (41 studier), följt av artrit (17 studier), tendinit (12 studier) och sårläkning (8 studier). Man kan därför påstå att studierna styrker terapilaserns generella biologiska effekt men lämnar en del övrigt att önska när det gäller dokumentation av specifika tillstånd.
De 40 negativa studierna är av varierande kvalitet. En del kan avskrivas på grund av felaktig behandlingsteknik, extremt låga doser, felkalkylerade doser m.m. Några är dock välgjorda och understryker det faktum att val av våglängd, dos, behandlingsintervall, och behandlingsteknik är väsentliga. Dessutom är som alltid korrekt differentialdiagnos mycket viktig.
Sammanfattningsvis bekräftar litteraturen att laserterapi har en positiv biologisk effekt. Mera forskning behövs dock för att finna de optimala parametrarna för de olika indikationerna.
Mekanismer
Ett problem med laserterapi är att vi fortfarande inte helt förstår vad som händer i cellerna. Att kräva en fullständig förklaring av dessa processer för att acceptera laserterapi är dock orimligt. Fotobiologi är en mycket komplicerad vetenskap. Vi har använt acetylsalicylsyra i 100 år utan att helt förstå dess farmakologi. Rekommenderad litteratur är Karu T. The Science of Low-power Laser Therapy. Gordon and Breach Science Publishers.1998. ISBN 90-5699-108-6.
Måste det vara en laser?
Att ljus kan påverka biologiska processer är känt redan innan Finsens dagar. Så frågan är: räcker det inte med icke-koherent ljus? Skulle inte en lysdiod av ungefär samma våglängd ha samma effekt som en laser? Det skulle ju bli billigare. Svaret är delvis nej. I samtliga studier (15) där man har jämfört effekten av koherent (laser) med icke-koherent (lysdiod) ljus, har lasern visat bättre effekt. Lysdioden har i en del fall givit effekt, men lägre än lasern, i andra fall har effekten uteblivit eller blivit negativ. Detta betyder inte att lysdioder nödvändigtvis skulle sakna biologisk effekt, bara att laser har en högre och bättre dokumenterad effekt. Typiskt nog marknadsförs lysdiodinstrument ofta med referenser till laserstudier.
Koherens
Att laserljuset är koherent innebär att alla fotoner kommer i samma fas. Man kan jämföra icke-koherent ljus med buller och koherent ljus med en ton från en flöjt. Den senare är också koherent. Men ljus är egentligen inte koherent eller icke-koherent, det är graden av koherens som skiljer. En HeNe-laser kan ha en koherenslängd av en meter, medan en laserdiod ofta bara har någon mm:s koherenslängd. Men båda är koherenta och uppvisar typiskt s k speckler. Dessa uppstår som interferensfenomen vid bestrålning av en yta, och de består av små koherenta öar, där ljuset är polariserat. Om man belyser en yta med röd laser syns specklerna som små grynigheter i ljuset. Det har hävdats att laserljuset förlorar sin koherens så snart det tränger in i en vävnad. Detta är en missuppfattning. Vad som händer är att koherenslängden drastiskt minskar, men även djupt ner i vävnaden kan specklerna observeras. Ett enkelt experiment kan bekräfta detta. Om en färsk bit malet nötkött läggs mellan två glasplattor och belyses med en HeNe-laser, kan man i luften på andra sidan tydligt se specklerna. En ficklampa eller en lysdiod uppvisar ingen speckelbildning. Gemensamt för de tre är dock att ljusbilderna på baksidan är röda, eftersom rött ljus har bäst penetrationsförmåga.
I cellstudier har skillnaden mellan koherent och icke-koherent ljus inte alltid kunnat observeras. Men i dessa fall rör det sig om mycket tunna cellskikt, där ljuset omfattar alla cellerna likformigt. In vivo är situationen en helt annan.
Primära och sekundära effekter
Det är väsentligt, men inte helt nödvändigt, att laserljuset når den vävnad man vill behandla. Om målet till exempel är ett inflammerat muskelfäste 5 cm ner i vävnaden, bör infrarött ljus av hög intensitet användas. Penetrationen kan förbättras genom att pressa laserproben mot huden. Härvid kommer proben fysiskt närmare, samtidigt som en lokal ischemi förbättrar penetrationen. När dosen beräknas måste man kompensera för våglängd, målets djup och typ av mellanliggande vävnad. Hemoglobin är det kraftigaste fotoabsorbatorn.
Biologiska effekter uppstår emellertid såväl av lasrar som penetrerar djupt som av lasrar som nästan inte penetrerar alls. Defokuserad CO2-laser har ett penetrationsdjup på någon tiondels mm. Ändå har den visat sig ge effekt på smärta och inflammation i leder. Slutsatsen blir att vi har fotoreceptorer i huden, sannolikt det kapillära blodet, vilket ger upphov till metaboliter, som slutligen når målet. I fallet med GaAs/GaAlAs har vi såväl en direkt effekt när fotonerna når den inflammerade vävnaden som en sekundär effekt via metaboliter. Fördelen med defokuserad CO2-laser är att man kan uppnå hög effekttäthet över stora ytliga områden. Fördelen med infraröd lågeffektslaser är att man kan uppnå hög effekttäthet direkt i den specifika vävnad man vill behandla.
I båda fallen belyser vi alltid blod. Omfattande ryska studier har visat att direkt belysning av blod (intravenöst, transkutant eller utanför kroppen) har en generellt stimulerande effekt på immunförsvaret (16). Laserbehandling av blod (LLBI Low Level Blood Irradiation) är en vanlig terapi på ryska sjukhus. Förutom en som det synes stimulerande effekt på kroppens egna försvarsmekanismer anses terapin förbättra mikrocirkulationen och på så sätt förbättra upptaget av traditionella farmaka.
Läs vidare -> 1 (2) 3 4
Klicka här för att ladda hem hela dokumentet
